lördag 30 mars 2013

En Utmärkelse

 
Jag fick nyligen en utmärkelse av Matilda som ligger bakom den mycket läsvärda bokbloggen Matildas Läshörna. Blev självklart mycket glad över detta; alltid kul när någon läser vad man skriver trots att man så sällan uppdaterar.

Reglerna när man fått utmärkelsen är att giva sitt svar på nio förbestämda frågor samt skicka vidare till ytterligare fem stycken. Kan redan erkänna nu att jag inte har tid att följa och läsa så många bloggar som jag skulle vilja, så att fylla en kvot på fem kan bli knepigt. Speciellt även när man har i åtanke att säkert många av de jag läser - som Matilda - redan fått en utmärkelse av någon annan.
 
Här är mina svar på frågorna:
 
Vad ville du bli när du var liten?
Först ville jag bli bagare. Sedan ville jag bli journalist. Sedan författare. Därefter glömde jag författargrejen - jag ville bli arkeolog. Nu är jag nog fortfarande inte helt stor, men jag har ingen aning om vad jag vill bli.

Vad är du idag?
En nyfiken, frustrerad arbetsnarkoman till gymnasieelev i sista ring.
Vart vill du helst resa?
Till Antarktis eller något annat ställe där man kan stöta på pingviner. Jag har alltid gillat pingviner.
Var ser du dig själv om fem år?
Antingen har jag flyttat tillbaka till Sverige efter mina studieår i England eller så kanske jag har stannat där för att studera en Master-utbildning. Eller så kanske jag befinner mig djupt in i någon djungel och lär mig något halvt utdött språk. Jag spekulerar vilt.
Rött eller vitt?
Om det gäller vin föredrar jag vitt. Om vi talar om färger gillar jag rött - tycker det är roligt att klä mig i starka färger och om jag bär vitt är det snart grått. Det är någonting intensivt med rött dessutom, som jag gillar.
Sommar eller vinter?
Vintern. Jag gillar mörkret och kylan. Och tystnaden som snön sänker över omgivningen. Som att man gömmer sig under ett täcke.
Skog eller hav?
Absolut havet. Bor granne med det - jag har svårt att kunna tänka mig att bo på ett ställe under en längre tid där jag inte gör det.
Vad gör dig ledsen?
Rent "gråta"-ledsen gör mycket att tårarna börjar rinna för mig. Bara att se på en dokumentär på TV. Jag tror att jag blir ledsen av orättvisor, för att sammanfatta kort. När folk lever under förhållanden som de inte borde leva under, både i närheten och längre bort.
Vad är det bästa du vet?
Att umgås med de jag tycker om och berättelser. Och att äta mat och dansa (oftast inte samtidigt).
 
JAG SKICKAR VIDARE TILL DENNA:

BokNea - Jag tror jag har givit henne en utmärkelse tidigare, men hon förtjänar ännu en. Brukar ta en titt på hennes blogg ungefär en gång i veckan. Jag gillar hennes behagliga och mycket trevliga språk som gör det enkelt att följa hennes tankegångar. Hon skriver om ungdomsböcker, tar en sväng förbi klassiker med pennan för att sedan skriva om "nördkultur", såsom Doctor Who. Intressant och mycket läsvärd blogg!

lördag 2 mars 2013

Det karismatiska kvicksilvret

Biografin om Freddie Mercury (Freddie Mercury: den definitiva biografin av Lesley-Ann Jones) var den första i sin kategori jag någonsin har läst från första till sista ord. Om man skulle märka den med en klistermärke för att förmedla dess kategori borde det nog stå "rockbiografi" på den. En rockbiografi är den med rätta, men den är även ett försök till ett porträtt av en person. Och i båda bemärkelserna - rockbiografi och personporträtt - fann jag mig verkligen gilla denna bok.

Tonen och språket i boken var kanske vad jag hade tänkt skulle uppenbara sig när jag slog upp pärmarna. I alla kapitel finner man kilovis av artistnamn och musikdetaljer, som säkert skulle få mig att bli imponerad om jag visste vilka prestationer som döljer sig bakom namnen. Nu råkar det vara så att jag har rätt bra koll på musik, men är inget proffs eller riktigt passionerad, så jag låter mina ögon röra sig lite snabbare över dessa passager. Allt däremellan detta är dock läsning som binder mitt intresse till sig. Boken är skriven med lätt hand och språket är både effektivt och passande för den historia den berrättar. En amatörmusiker sade en gång till mig att de i denna bransch har ett speciellt sätt att kommunicera och kanske det är detta som författaren, Lesley-Ann Jones, kanaliserar i hennes musikbiografi. Förutom att ge en god inblick i Queen-sångarens karriär, erbjuder den en viss förståelse för hur saker är i musikvärlden. I alla fall under 70-90 tal.

Den bild hon ger av den världskända rocksångaren är balanserat, om än inte alltför närgånget. Visst berättar hon om Mercurys barndomsår, men denna del av hans liv har utarmats på ett väldigt kort kapitel. Det kan mycket väl vara så att författaren känner att hon borde utelämna det i förmån för hans senare karriär, men till största delen tror jag det beror på en brist på material. Freddie Mercury, eller Farrokh Bulsara som var namnet som gavs till honom vid födseln, höll ofta munnen stängd när det kom till det privata. Denna avsaknad på material är nog vad som gör att porträttet, i slutändan, känns lite distanserat. Visst har hon lyckats måla en bild, genom många vänner och kollegor och familj till Freddie, som visar upp både hans ljusa och mörkare sidor, men vem var Freddie/Farrokh egentligen (jag antar det är någonting som hans familj och vänner också har frågat sig)? Av någon anledning känns det som jag har bekantat mig med hans scenpersonlighet. Men vem kan egentligen förneka att det var en del av Freddie? Kanske är denna fråga om vems liv man försökt läsa sig till någon man ställer sig efter alla biografier man har läst. Och har det egentligen någon betydelse, när vad som utspelar på sidorna ändå, på någon nivå, griper tag i en?

Så vem skulle jag rekommendera den till? Jag vet inte om jag skulle drista mig till att säga att även funkar för icke-fan av Queen och Freddie Mercury. Trots att jag knappast skulle kalla mig ett fan som klistrar mig mot scenkanten älskar jag deras musik och var smått fötrollad av Mercurys scenpersona innan jag hade tagit mig igenom denna biografi. Queen-sångaren, som mötte döden 1991 på grund av en lunginflammation till följd av AIDS, var en motsägelsefull man. Jag tror denna mystik drar till sig många fler människor än bara beundrarklubben, men - såklart - ett visst mått av Queen-svärmeri kan ju i alla fall hjälpa på traven.

Som slutord säger jag att om jag skulle rekommendera bara en musikbiografi att läsa i år, skulle mitt val falla på denna. Kanske ger det faktum att detta är den enda bok jag har läst i den kategorin min kommentar föga värde.

Här visas verkligen hur trollbindande karismatisk Freddie Mercury kunde vara när han var vid liv genom att få hela publiken att härma varenda stavelse han yttrade. Även ett fint exempel på att Mercury kunde konsten att sjunga live utan att låta som en överkörd sköldpadda.