Sagolikt, kargt och frågeväckande

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Om något skall sägas om boken var den minnesvärd. Egentligen är det där "om något" missvisande, för så många ord försöker att skuffa sig fram för att beskriva boken.

Nej. Tvetydig vore bättre. Motsatta känslor som vistas på samma plan med viskande röster.
Det är vad boken var.

Författaren väljer att få oss att ramla ner i en värld som är vår, men ändå inte. Det är en typ av overklighet som vilar över boken och man lever i de tre flickornas värld - alla andra karaktärer dras tunnt genom bladen och är egentligen inte några karaktärer i sig själva. Om vuxna ens förekommer påminner det om gamla Disney-filmer då det enda man såg av människor var benen som gick ut och in ur bild.

Av någon anledning går den första delen av boken i matta nyanser doppade i en feberglansig nyans.

Även fast jag skulle kunna göra en lista med minst fem saker i boken jag ogillade ser jag mer tillbaka på boken med gott öga. Och de tre största anledningar till just detta goda öga är ämnena de tar upp, språket och stämningen.

Ämnena: Det handlar om Genus. Kanske vad som man får lägga åt sidan som flicka när man passerar strecket då samhället tycker man skall bli kvinna. För hur annars skulle du kunna vara normal, om du inte lägger undan leksakerna och fantasierna? Författaren har satt denna magiska gräns vid fjorton.

Detta kändes väldigt verklighetstroget. Själv var det ju inte mer en tre år sedan jag var fjorton och det var verkligen en ålder då eleverna i min skola bytte skin. Ärligt talat tycker jag väl det var åldern då en hel del - inklusive mig - blev svåra att ha att göra med för alla var förvirrade på många olika vis. Ok, vissa kanske inte blivit mycket klokare nu, men jag vill tro att jag har blivit på det klara med några saker sedan dess.

Boken handlar om osäkerhet. Utanförskap.

Kim, huvudpersonen, är mycket intressant. Och jag tror många av oss tjejer som läser boken känner igen oss i Kim, Momo eller Bella och även i deras vänskap.

Slutet är som att se en kolkrita smulas över pappret. Men det å andra sidan...

tar mig till Stämningen vilken var konsekvent lockande och magisk liksom overklig och obehaglig. En stämning vilket författaren lyckas skapa med hjälp av...

Språket. Riktigt snyggt som får bilder att leva, och etsa sig fast hos en. Kommer fortfarande ihåg flocken av fjärilar på en bilruta.

En bok att minnas som fiskar upp många frågor i dig. En bok som stannar kvar för att den ställer frågor själv.

Orden Kvävs Innan De Tar Form

På Västfronten Intet Nytt av E.H. Remarque

Det känns redan nu som att denna recension kommer bli en av de kortaste jag har präntat ner.
Det känns överflödigt vad jag än försöker att säga. Som att man försöker beskriva någonting som den andra personen ser framför sig mycket klart och tydligt.
Så många ord har använts genom åren för denna klassiker.

Remarque lyckades kapsla in kriget i orden men det går längre än så då orden inte känns avskilt och svåra att gripa tag i. Om han beskriver något smutsigt får man en förnimmelse av lera som trycks mot ens egen ansikte. Man känner hur stövlarna fattar tag i den grumliga botten av en krater och hör hästarnas skrik som blåser ut alla andra ljud i världen. Fast det är bara det fysiska.
För boken sticks in i hjärtat när man läser den och just detta skapar en bättre förståelse - tror jag - en vad någon paragraf i en historiebok någonsin gjort. Orden ligger och guppar på sidorna i historieböckerna men här tränger det ut och tränger sig in och vrider om.

Oj

Jag ramlade nog av stolen. I tanken gjorde jag i alla fall det.
För det första var jag väldigt osäker på om någon ens läste min blogg.
Ja - det må låta som maskerad blygsamhet, och faktum är att ingen kan ju motbevisa att det är just det.
Fast å andra sidan: när jag skriver för mig själv endast känner jag mig bekväm i mitt skrivande, på samma vis som en larv söker skydd i en kokong.
Det är ett trevligt tidsfördriv. Och det finaste med det är att det finns inget mål att sträcka sig mot. Det handlar inte om att sträva efter att bli en fjäril.
Det är det jag gillar med att skriva.
Men nog om det.

För det fanns visst några som läste min blogg. Detta gjorde mig så glad att jag drog upp läpparna i ett leende. Blev riktigt varm från mage till hjärta.
Jag fick en Liebster Blog Award av Bokmilaskogen . Tack!
Samtidigt får man lite dåligt samvete för jag är dålig på att kontinuerligt läsa bloggar - det känns som det sällan händer att jag slår mig ner dagligen eller en gång i veckan. Det kommer i stötar.
Det var ändå relativt enkelt att plocka ut just den handfull bloggare som skall överräckas en Liebster Blog Award. För jag har en trevlig bunt med bloggar som jag ständigt brukar återkomma till.
De är som följer:

BokNea: Den är verkligen trevligt skriven. Ett bra bevis för hur trevligt skriven jag tycker den är, är det att många av böckerna är inte den typen av böcker som jag skulle välja själv att läsa - men som jag ändå gärna läser om bara för bloggen är så trevlig att besöka. Kanske jag använde ordet "trevligt" en gång för mycket - men där trodde du fel.

Amelies Boktips: Intressanta ämnen på bloggarna, snygg design och känns välkomnande helt enkelt. Var nog en av de första bloggarna jag började läsa.

Matildas Läshörna: Hon skriver om böcker som jag är intresserad av på ett fint och bra sätt. Alltid mycke intressant att läsa.

En Bok Från Världens Alla Länder: En sådan kul idé. Mycket grundligt och väldigt lärorikt.

Bokmilaskogen: Och slutligen tillbaka till hon som gav mig den. Då jag på senaste inte haft mycket tid till att vara bloggaktiv, har det inte blivit av att läsa mycket av den ännu. Men det jag har sett verkar vara precis min smak vad gäller böcker. Jag gillar både namnet och designen dessutom.