söndag 29 maj 2011

Vilken kommer vara världens sista chans?

Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine

Detta är text-delen av inlägget. Bilder på djuren kommer vara i ett fristående inlägg.

I går kväll satt jag och kikade på en duva. Mer riktigt kollade jag på duvans bakdel eftersom vi på våran vind har ett fönster i taket, och utanför detta takfönster befinner sig en utskjutande del vilken fågeln i fråga fann en plats att sitta på. Vinden rörde de ihopfällda vingarna och duvan stod motståndskraftigt kvar på den hårda utskjutande ytan. Förutom att fundera över om den skulle uträtta sina behov på takfönstret nedanför den, så tänkte jag detta:
"Stackars duva som måste sitta på ett nedrans tak! Det måste vara större chans att den landar på en bebyggelse skapad av människohänder än någon del av naturen. Och det går inte att ta tillbaka detta: vi kommer bara ta mer och mer av Jordens yta, och fåglarnas områden - alla djurens områden- kommer att krympa och de kommer allt oftare få infinna sig att sitta på knögliga hustak. Hur kan man ta sig tillbaka?"
Jag vet inte om detta låter befängt i andras öron, men det är något jag känner: mer och mer på senare tid har jag slåtts av tankar om att något står fel till.
Science-fiction författaren Douglas Adams och zoologen Mark Carwardines bok befäste tanken och sådde nya funderingar i mitt huvud; och därmed lyckades den med en av de fantastiska saker en bok kan göra:
Den ger oss nya tankar och kan mana oss till handling. Tankar utlöser handling.

Om du, som jag, aldrig riktigt har fångats av fascination för de naturvetenskapliga ämnena - aldrig riktigt förstått vad skillnaden mellan organisk och oorganiskt är - så kanske du inte förväntar dig att en bok om utrotningshotade djur skall kunna få dig att vifta glatt på svansen.
Ja, förutom att det då är inget ämne som du aldrig lyckats intressera dig för - trots att du kanske velat - så är ämnet i sig sorgligt. Det ger upphov till indignation och misantropiska tankebanor grävs som långa mörka gångar i din skalle.
Därför kan det nog tyckas något mental stört när jag nu berättar att jag fnissade mig igenom hela boken.
För en som läst Douglas Adams förr, eller hört talas om honom, är det nog ingenting som får en att höja på ögonbrynet.
Humorn kan användas som ett hjälpmedel här. Douglas Adams lockar människor som sällan med entusiasm skulle läst en bok i ämnet, att glupskt förtära boken på en vecka.
Boken är ingen faktabok.
Istället för att ge dig fakta i mängder, öppnar den för att du skall känna dig sporrad att ge dig ut på jakt efter information själv.

Det finns många saker som sätter dina känslor i uppror i boken, och det är människan som föga förvånande är skurken (och också den möjliga räddaren!)
Jag lämnar det åt boken och ditt intresse att berätta mer om djuren i boken. De flesta av oss är nog överens om att ett utrotat djur är en förlust. Och det finns galet många urotningshotade djur. Olycksbådande nog ökar också takten med vilket djuren utrotas. Även fast jag kan känna att situationen är nästintill oöverstiglig ibland - tjuvjägarna är gott utrustade i sin giriga jakt - är det inte så jag får tänka.
För man får inte glömma att en persons arbete, en människas övertygelse, kan vrida om världen och häva ett problem ur dess grop.

Som ett komplement - eller ett alternativ - till boken är den relativt nyinspelade TV-serien "Sista Chansen", med Stephen Fry som Douglas Adams (som tragiskt nog gick bort för ett antal år sedan) ersättare men med samma gamla Mark Carwardine. Stephen Fry och Douglas Adams gemensamma länk är en obotlig nyfikenhet. Deras skiljepunkt är deras attityd.
Exempel:
Douglas Adams spenderar en halv natt med att försöka stampa ihjäl moskitos som har bestämt för att göra hans moskitonät över sängen till deras nya hem - istället för att hålla sig borta från hans sovplats överhuvudtaget. Han erkänner sig på morgonen inte vara på särskilt gott humor. Adams tar en konserverad korv och stiger ut i Afrikas sol, ner i ett av landets vattendrag. Därefter tuggar han fundersamt på sin korv med vatten upp till vaderna och börjar därefter skratta vid tanken att han måste vara en lustig syn. Han är nu på bättre humör.
Stephen Fry föredra att sitta på båten elller ett trevligt hotell och gillar definitivt inte att brotta ner en komodovaran med dödsfarligt saliv. Stephen Fry lyckas med bedriften att bryta armen när han skall gå nerför en trappa.
De gör sig dock båda bra - även fast Mark Cawardine är den riktigt beundransvärda personen - i projektet.
Jag skulle skatta mig lycklig om jag kunde ha en sådan passion som zoologen Mark och sedan få ha det som mitt arbete.

För övrigt tog TV-dokumentärserien upp den intressanta (och upprörande) konflikten - som jag tror inte fanns nämnd i boken - mellan I-ländernas vilja att nu bli miljövänliga och vad som verkligen händer i länder vilkas miljö berörs i stor grad, och också vad urbefolkningen blir utsatta för.
När vi vill odla miljövänligt material i regnskogar kan den naturliga floran huggas ner. Jag säger inte att detta är något som händer överallt - men jag vet att det händer på vissa håll. Samtidigt drivs folk som länge levt i naturen bort från dessa platser när den skall skyddas eller annat - även fast dessa invånare antaligen sällan utnyttjat naturen som västerlänningar utan istället levt i ett bättre samspel med den.

Den slutliga frågan:
Vilken kommer vara världens sista chans?

onsdag 18 maj 2011

Hur många böcker hinner vi läsa innan vi dör?

Det är kväll ute, även fast man knappt märker det då solen envist håller sig kvar än, innan månen dyker upp på himlavalvet, knuffar ljuset åt sidan och sänker allt i ett mer behagligt mörker.
Jag sitter nästan som i slummer framför datan med te och tänker på saker och ting, och plötsligt börjar jag fundera över frågan: Hur många böcker läser vi under en livstid?
Vad är det vanliga?
E.H. Shephards snygga Nalle Puh illustrationer
Det är väl ingen gissning som tagen från torra luften att säga att vi antagligen läser mycket mindre idag, nu när internet och teknik kan radera behovet att söka tidsfördriv i böcker. Och jag talar om prosa: för visst läser vi mycket när vi vandrar genom Internet; hyllmeter av information bearbetas i cyberrymden.

Apropå just cyberrymden tog jag Google till hjälp, frågade hur många böcker läser vi i genomsnitt ungefär?
Svaren var luddiga - vilket kanske inte borde ha förvånat mig - så jag gav upp snabbt och bestämde mig för att bara låta mig filosofera över frågan.
Hursomhelst:
Hur många böcker hinner vi läsa när det finns så mycket annat att göra?
För min del skulle jag verkligen vilja läsa mer än jag gör. Exempelvis skulle det vara en bra idé att läsa nu, men gör jag det? Nej, antagligen sitter jag på nätet och skriver på bloggen (detta är dock oklart).

Ja, hur många böcker läser du, potentiella/existerande? läsare av min blogg?

torsdag 5 maj 2011

Nr. 6: Ett Ordflöde Om Löpning Till En Som Ovilligt Försöker Springa

Vad Jag Pratar Om När Jag Pratar Om Löpning av Haruki Murakami

En mindre felräkning av mig men här recenseras ytterligare ett av Haruki Murakamis mästerverk till böcker. Den kommer följas upp av fakta om författaren i följande inlägg. Fast jag påkommer mig med att fundera över om det är nödvändigt.
Att läsa den här boken om Murakami är nog den största möjligheten vi någonsin kommer få att verkligen lära känna författaren. Jag grep tag om chansen och anträffade mig själv med att, dessto fler sidor jag hade passerat, läsa det återstående med högre hastighet och slukande.

Haruki Murakami är en av de författarna som brukar tippas av vissa skall tilldelas Nobelpriset. Som de flesta som anses vara värda ett sådant pris, så vill verkligheten sällan sälla sig till de som tycker så. Verkligheten ger ofta priset till författare som få personer någonsin hört talas om. Som är svårbegripliga.
Det som jag påstår ovan är självklart så som jag uppfattar det, och som jag har förstått andra gör det, men huruvida det är sant att säga så eller inte vet jag inte mycket om.
Gråskalor är viktiga.

En bok om löpning valde en icke-löpare villigt. En av dem är jag: jag kan knappast springa uppför en backe utan att ligga ock kräla på marken i en ynklig hög, ylandes om hur jobbigt det är. Jag blir andfådd, jag låter som ett marsvin som klämts mellan ugnen och kylskåpet (ungefär) och främst av allt, så tycker jag att det är mycket roligare att sitta hemma med en god bok och något att tugga på.
Kort sagt är jag inte den hälsosamma typen som snör på sig löparskorna.
Det började dock gå upp för mig att det kanske kunde vara bra att arbeta lite med konditionen. Att sila mig igenom den friska och kalla luften som än dröjer sig kvar.
Det var så jag började springa. En ointressant anekdot men det var därför jag köpte Haruki Murakamis utmärkta bok med texter om löpning.
Det var inget resultat av läsningen av boken - utan ett komplement till just att börja träningen - som fick mig att läsa den här boken.

Detta går också hand i hand med vad Murakami säger är bokens syfte. Det är ingen motivationsbok som skall få oss att hänge åtskilliga timmar, liksom författaren, åt denna sport utan istället är boken skriven för författarens nöje, och uppenbara kärlek för den här sporten.
Tro inte dock för en sekund att det är ett antal samlande essäer - men sammanhängande - om endast löpning från en riktigt hängiven fantast. Om vi pratar om en sak, börjar vi prata om något annat. De begrepp som författaren vidrör är allmängiltiga till skilda delar av hans liv. De kan appliceras till andra miljöer.

När man läser en bok plockar man ut avsnitt; en rad, en idé, en händelse. Man plockar ut den ur sidorna och man behåller den. Någonting som man kan plocka fram eftersom vi förvarat den, när vi stöter på någonting annat. Vi jämför formen; vi ser likheter med nya begrepp vi stöter på och då vi ser att begreppen har olika form, sköljer ett nytt ljus över båda tingen.
Nedan beskriver jag det avsnitt ut boken som var det jag behöll och kom ihåg klarast.

Haruki är en marathonlöpare på riktigt hög nivå. Han schemalägger mycket riktigt och noga sin löpning, och varje år har han som mål att delta i ett marathon någonstans i världen. Det är rätt uppenbart att disciplin är rätt nödvändigt om man skall kunna hålla sig i form, att orka ge sig ut ur springa och aldrig skjuta upp det - hur mycket man än vill göra någonting annat. För Murakami berättade för mig om en inställning - en inställning som jag aldrig trodde att jag skulle möta i en löpare, det motsäger ju ändå varje idé om en löpare jag har - till sporten som han har: det är ingenting som han nödvändigtvis tycker är roligt alltid. Han kan ofta tänka att det skulle nog vara mer behagligt att stanna hemma, men han gör inte det. Varför?

Tänk dig att du har ett glas framför dig. Du håller i en kanna och lutar den över glaset. Snabbt börjar vattna rinna ur kannan och sakta, sakta fylla glaset. Det som är konstigt dock är att det inte bara finns ett glas på bordet utan två glas - tre glas. Fler glas är det, hursomhelst, än det glas som fylls på.
Haruki Murakami beskriver hur han fokuserar all sin energi på en punkt och tömmer den där. Han fullföljer sin löpning och den plan har lagt för den ihärdigt och pliktskyldig. På samma sätt kan han stänga av omgivande uppgifter och ting som kan be om hans koncentration när han skriver sina romaner.
Han får självklart väl en klar kick av att verkligen göra en uppgift till punkt och pricka.
Det är nog många som känner igen sig i detta.

Jag fick förkasta min fantasi om ett författarliv där man skriver noveller lite enkelt, dricker lite kaffe och äter kakor framemot eftermiddagen innan man skriver några sidor till. Ok - möjligtvis var inte min bild av författarskapet gravt romantiserat men jag har nog velat klamra mig fast vid den så länge det var möjligt.
Istället beskriver Haruki att av en författare - även fast han tillägger att detta är naturligtvist inget som han skulle säga är generellt - krävs det förmåga till koncentration.
Det var denna bit jag tog med mig.

Jag skall nu runda av en recension av en underbar bok. En bok om inte bara löpning utan också en liten bild av en människa genom löpningen. Murakamis språk är en njutning. Det finns såväl humor och fina iakttagelser av livet, naturen och människor. Själv fann jag honom vara mycket sympatisk. Gör du?

Även fast beskrivningar över fasorna att ta sig igenom 42 kilometer ibland fick mig nästan att känna mig utmattad själv - fick mig att tänka att vem skulle frivilligt vilja detta? - så var boken någonting som ständigt höll en i ett fast grepp.
Att kunna läsa en bok som utgår från ett ämne som är så djupt baserad på något du är rätt ointresserad av, utan att man lägger ifrån sig den, talar nog mycket för både bok och den som författat den.