Det är någonting fantastiskt när drömmar och verklighet beblandas, och passerar igenom, smälter in varandra för att separeras. När vi ibland inte kan peka ut vad som är vad, inte namnge vilket rum vi rör oss i.
Det mest fantastiska dock, är när allt detta verkar förlora dess betydelse.
Det är så jag minns denna bok. En dröm som verkade utvigas tills den tog över verkligheten.
Allt detta kan nog låta mycket förvirrande. Det är det också. Och om jag lägger fram det kanske det också väcker misstankarna att man lätt tappar intresse för boken, när den blir förvirrande - så skulle jag i alla fall vanligtvis reagera om detta inträffade - men underligt nog så la jag inte undan boken när detta hände.
Herr Murakami berättar på baksidan om just detta. Hur han presenterar gåtor i boken för läsaren men - kan vara till läsarens irritation - ger han oss ingen lösning till gåtorna eller någon typ av öppning. Han förklarar istället att det är vi läsare, varje enskild, som skall ge våran egna lösning till gåtorna. Vi samlar ihop dem och får ge svaret till dem själv, det som tycks passa med våran uppfattning.
Provocerande kan det låta, men för min del är detta en idé som fungerade utmärkt. För mig tycktes det som dessto nämare jag kom slutet, dessto närmare tycktes jag befinna mig svaret men samtidigt så märkte jag att varje gång jag tycktes ha formulerat en lösning som överensstämde med det som boken berättat, avslöjades ännu en gåta, eller så gavs ljus till en ny sida av gåtan, och mina lösningar förlorade den skärpa som den tycktes ha bara för några sekunder sedan.
Jag gillar, för övrigt, att det som ytterliggare komplicerar och ger smak och skikt till berättelsen är hur boken är uppbyggd. I boken får vi följa, i vartannat kapitel, å ena sidan Kafka - en femtonårig kille som försöker fly från en förbannelse som han har oturen att dras med. Ett öde, med andra ord. Oipidus, en gammal grekisk karaktär och myt, skall han dela samma öde med. Tamura, som Kafka heter i efternamn, förefaller vara en mycket intelligent karaktär, van vid sin ensamhet. Jag kände att jag aldrig riktigt lärde känna honom. Han var djupt gömd i ett anonymt hölje, verkade det som. Därför hade jag mycket svårt att känna sympati med honom då jag borde.
Den jag istället genast fattade tycke för var den andra karaktären vi får följa. En förståndshandikappad och äldre man som heter Nakata. Med ett vänligt hjärta rör han sig stilla genom en tillvaro som han alltid tycks nöjd med - att klaga skulle aldrig falla honom in - men den äldre mannen kan prata med ka
tter. Om man nu har en talang att tala med katter, om en bok nu innehåller ett sådant inslag, kanske det inte förvånar en lika mycket när himlen öppnar sig och fisk faller ner på marken istället för regn. För där Nakata dyker upp, där kan det nämligen inträffa sådana saker.Avslöjar mer gör jag defintivit inte för än mer gåtor dyker upp i historien. Och som jag redan nämnt är det en av boken största styrkor.
Personerna vi lär känna beskrivs med ömhet. Språket är riktigt vackert. Populärkultur får även plats i berättelsen.
Erbjuder mycket gör boken så därför passar den många.
Haruki Murakami erbjuder en sällsam läsupplevelse.
