måndag 21 mars 2011

Veckans Citat: Jane Austen

"'Nothing is more deceitful," said Darcy, "than the appearance of humility. It's often only carelessness of opinion, and sometimes an indirect boast."
Sagt av Jane Austen's karaktär Mr.Darcy i hennes mest - kan jag tro - kända bok "Stolthet och Fördom". Utgiven 1813.
Hur skulle det vara att växa upp under slutet av 1700-talet, vid 1800-talets början?
Jane Austen (1775-1817) blev liksom Douglas Adams inte särskilt gammal men här skiljs de åt. Medan Douglas Adams med hänvisande till det århundrande han levde i kunde få ett namn på sin dödsorsak efter att hade avlidit, där på gymmet i en hjärtattack, så lämnas bara ett tomrum att spekulera i när det rör sig om Austen. Det finns en handfulll diagnonser nu i efterhand och en av dem kanske var den som snabbt drog henne ner under ytan, bort från Livet.
Hon dog tidigt. Om hon levde tills hon var 80 år - hur många fler klassisker skulle hon lyckats författa och hur många fler karaktärer, spirituella sådana, skulle hon tecknat innan hon somnade in?
Det är ju någonting som man kan sitta hemma och fundera på under långa kvällar. Snöiga kvällar då vädret inte tillåter en att sätta sin fot utan för dörren.
Då kan man fundera på alla de böcker som förlorats; som aldrig ens lyckades bli accepterade, aldrig blev publicerade, aldrig blev lästa.
Nej, nu får jag allt en tår i mitt öga. Fram med näsduken! Skämt åsido.
Skämt, det sjuder faktiskt av det, hennes böcker. Inte av skämt som en förfälig lukt som genomtränger bokens blad från ett till ett annat tillhåll i berättelsen, utan just skämt och humor. Austen skriver med ironi.
Humorn håller än i dag.
För övrigt så säger man (öh - det lärda Wikipedia du vet. Världens outsinliga källa till vishet. Aldrig att bli misstrodd) att om man skrapar bort ytan kan man finna frän samhällskritik. Bakom varje bal och varje fåll på klänning - och alla eviga bortgiftningar - gömmer sig ett synande av den där fållen på klänningen och en person som kanske funderar på om det verkligen är rätt - alla konventioner - när ofta lyckan måste ges upp för just dessa...
Jag ser i alla fall Jane Austen som en stark kvinna. Och jag önskar att hon verkligen var som jag trodde. För det är något speciellt med det gamla författarna.
Kanske man till och med skulle bli besviken om de inte var sina kvinnliga huvudkaraktärer.
Ändå - det var en annan tid. Det får jag inte glömma.
Men...

Ytterligare, om ämnet - eller löst fogat till ämnet - skall jag skriva om då jag låser upp ytterligare en bloggkabin där jag kommer binda ihop Historia & Böcker. Mer om det i nästa inlägg, inlägget därpå eller inlägg 26 efter inlägg 57.


lördag 19 mars 2011

Nr. 4: "Gryningen är en fiskare..."

Classic Poems To Read Aloud - Diktantologi sammanställd av James Berry (bok på engelska)

Ärligt talat trodde jag inte riktigt jag var en person som gillade dikter. Framförallt trodde jag att jag var för dum för att verkligen kunna försiktigt lirka bort ordens omedelbara betydelse från pappret.

Nu har jag förstått - om det nu skulle finnas ett svar att välja eller ens någonting att förstå - att jag hade fel enda från början, och att om inte detta hade lett mig åt motsatt håll, i alla fall angående intresse, varje gång jag fann mig i sällskap med en så kallade dikt förut skulle jag upptäckt det mycket tidigare.
Gåtan i dikter. Jag är ingen korsordsfantast, men jag tror jag angriper dem på ett liknade sätt som man ger sig på ett korsord.

Det var när jag fick den här boken som jag kände att faktiskt kanske det här är lite intressant, och jag lutade mig närmare boken och försökte verkligen känna på orden. Med fingertopparna. Inta rytmen och sedan låta bilderna skölja in över mig. På samma sätt som en film utspelar sig på duken. Genast materialiseraras en bild på näthinnan när den gör det på duken och färgklar är den. Sedan en klippning från en händelse tilll en annan.
Det var så jag fann det vackra med dikter. Det som faktiskt gjorde det till någonting roligt.
Jag skall inte utveckla det. Inte inveckla det heller. Jag tycker att det kan bli smärtsamt att se skådespelare på en kulturdokumentär på TV förklara smärtan med att leva med teatern, eller Gud vet vad. Förstår ni vad jag menar?
Äckelrysningar av obehag nedför ryggraden.

Denna bok är inte skriven på svenska utan på engelska. Det förstärker skälen till varför den var så tilldragande för mig. Från första början.
Början är för övrigt ett väldigt passande ord angående boken då det är just i början av din poetläsarbana som den går för sig på bästa vis.
Hela boken är en passande introduktion till den här världen med ett rikt omfång av dikter. Som han som valde dikterna, James Berry, berättar i förordet till boken att han valde för att rikt reflektera världen från olika perspektiv. Inte bara genom den vita människans ögon. Han blandar gammalt med nytt.
Vidare har han omsorgsfullt delat upp boken i kapitel med namn som Beginnings, Lighthearted Happenings och Journeys of Summer, Fall and People.
Du kan välja ett avsnitt i boken efter humör eller annan preferens; för dagen eller dagar framöver.

Jag har extraherat ett antal rader från olika dikter. Rader då, och inte i dess helhet för det kanske vore att göra övertramp på rättighet och dessutom tar det upp utrymme. Lovade mig själv att inlägget skulle bli kort, och se vad jag hamnade. Kl. 23.32, en timme senare, är var jag landade.

"Dawn is a fisherman, his harpoon of light
Poised for a throw - so swiftly morning comes:"  
- Raymond Barrow, Dawn is a Fisherman
                      
"Running away from the lessins. Lessin.
What does a lessin look like?
Sounds small and slimy.
They keep them in glassrooms.
Whole rooms made out of glass. Imagine."
- Roger McGough, First Day At School

"He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song:
I thought that love would last forever, I was wrong."
- W.H. Auden, Funeral Blues

"I'm a strong man, I'm a proud man, an' I'm free
Free as dese mountains, free as dis sea,
I know myself, an' I know my ways,
An' will sing wid pride to de end o' my days:
Praise God an' m' big right han'
I will live an' die a banana man."
- Evan Jones, The Song of The Banana Man

"Twelve years have elapsed since I first took a view
Of my favourite field, and the bank where they grew:
And now in the grass behold they are laid,
And the tree is my seat that once lent me a shade."
- William Cowper, The Poplar Field


fredag 4 mars 2011

Veckans Citat: Douglas Adams

"Flying is learning how to throw yourself at the ground and miss."
Sagt av Douglas Adams.
Författaren lever inte längre. Den 11
maj detta år kommer det vara ett
decennium sedan Adams dog, oväntat i en hjärtattack.
Inte helt förvånande hyste han ett stort intresse för teknologi - något som jag tycker mig skymta bara i de få böcker som jag läst av honom - och han engagerade sig även i djur- och miljöaktivism. Han kallade sig själv "radikal ateist."
Douglas Adams kremerades tillsammans med en handduk: varje Liftares sanna följeslagare.

torsdag 3 mars 2011

Nr. 3: Universum är en fantastisk plats

Liftarens Guide till Galaxen (The Hitchhiker's Guide to the Galaxy) av Douglas Adams


Det tog längre tid än jag trodde innan jag började läsa denna och jag förstår att det är många som redan tagit sig igenom denna - klassiker som den är - men när jag väl satte mig till rätta med denna för några månader sedan blev jag mer förälskade i den än jag trodde jag skulle bli.
Man kan förstå varför böcker som sådana skapar kult och stor fankrets!

Egentligen var alla ingredienser där redan för att jag skulle gilla den: humorn som är som hämtat ur Monty Python eller annan hopplös silly brittisk komedi, du behöver inte ge den särskilt mycket tid om du är hängiven läsare av P.G. Wodehouse för att kunna dra paralleller mellan Wodehouse och Douglas Adams språkmässigt; här finns knasig logik och idéer som får ens hjärna att slå volter - och mitt i historiens hjärta lever en grupp karaktärer som är drivna till sin spets (lite som karikatyrer, sanningsenligt).

Vad jag mest fastnade för i dessa böcker var nog den omsorg med vilken Douglas Adams tog sig an att beskriva varenda liten mojäng, varenda ting, som bygger upp en fantastisk enhet som verkligen attraherade mig personligen.

Jag fann mig snabbt ta hans version av universum till mig. Kanske för att den är bekväm men jag har mina teorier utöver denna. Jag kommer inte skriva en meningslöst lång tirad om det här (eller utöka den redan existerande genom att göra det)
Det enda jag kan säga är att humor är en trygg plats och det är en väldigt trevligt tanke, tanken att hela universum och möjliga multiversum - och oändligheten (vilket jag för övrigt försökt tänka på då och då med en rejälv huvudvärk som följd) - skulle baseras på humor. Genomsyras av det och vara hela skapelsens ursprung.
För mig tedde sig detta väldigt väldigt behagligt.

Kort beskrivning av tre fullständigt underbara karaktärer i boken (rangordnat efter vilken som är min favorit):
1. Arthur Dent. Huvudpersonen. En förvirrad man från Jorden som tycks dras med på deras äventyr lite hjälplöst, som fastnad i ett cykelhjul medan en annan trampar vilt på. Inte utan en hel del ironiska/sarkastiska kommentarer i bagaget då.
2. Marvin. En robot. En depressiv robot. Även fast irritationen skulle lätt börja sjuda om du träffade denna karaktär i verkligheten (ja, jag menar om du träffade en depressiv robot), för jag antar lite att det blir efter ett tag som att kasta en säck ris mot en vägg, så är det alltid ett nöje att möta honom på papper.
3. Zaphod Beeblebrox. En karaktär med två huvuden och ett stort ego. Jag menar gigantiskt, brett och stort. Jag gillar honom. Ett bra sätt att illustrera vilken typ av person det här är, är genom ett utdrag:
"If there's anything more important than my ego around, I want it caught and shot now." Japp. Summerar honom rätt bra.

Jag läser mig sakta igenom böckerna i den här serien. Och hoppas på att få någon gång sluta mig till Hitchhiker's Galaxy och Douglas Adams fankrets.
Tills dess (det bästa råd jag någonsin fått)

DON'T PANIC!