söndag 27 februari 2011

Karaktärsstudie: Sherlock Holmes


Jag har nog, någon gång, drömt att jag vore Sherlock Holmes. Kanske för några sekunder. Jag vill kunna leva i det som tycks verka vara frihet, där min hjärna silar bort andras åsikter och där man trots visst skitstöveleri lyckas erfara båda omgivningens respekt och förlåtelse. Jag löste upp knutarna där ni gick bet. If you'll excuse me så skall jag nu sätta mig ner och sura till nästa fall, möjligen inta någon olaglig substans för att sedan göra det jag vill, glömma äta i min iver att lösa gåtan och sedan, när jag gjort det, köra ett varv till längs spåret. Tack, tack.
Naturligtvist finns det nog en hel del som önskar det där någon gång men i slutändan kan jag ju bara tala för mig själv, och självklart som i *elvete att man önskat det en gång. Fast oftare är man glad att man inte är, i alla fall, hjälplöst asocial och - i alla fall - vill ha ett öga till andra och har en önskan att hjälpa; göra någonting annat än att leva på spåren av gåtor och mord.
Men lite skarpsinnighet skulle man aldrig tacka nej till.

Nu var det länge sedan jag läste en bok av Conan O'Doyle. Högst fem månader, minst tre månader, en räckvidd på två månader. Skall också erkännas att jag inte läst alla i serien.
De senaste åren har jag dock malt igenom sådana uppdaterade versioner av gestalten såsom Dr. House och 2000-tals versionen av detektiven i Sherlock.
Det känns som allting som Holmes är och inte är har blandats ihop i mitt huvud och jag tror att min bild av honom är en blanding av drag från olika versioner som skissats och målats av honom.

Det här är inte heller mycket till karaktärsstudie men jag fick en plötslig idé att skjuta in ännu en del i min blogg där jag skriver om enskilda bokkaraktär. Ingenting seriöst för jag är inte särskilt bra på det av tre olika anledningar:
1. Jag är inte säker på om jag har särskilt bra insikt i människor. Jag har en tendens att vara lite klumpig i konversationer. Till mitt försvar kan dock sägas att jag alltid gillar att lyssna och är allmänt nyfiken på människor.
2. För att det kommer bli en dryg svada utan någon poäng. Jag gillar helt enkelt inte överdrivet mycket att skriva det och framförallt inte att läsa det. Jag skriver det jag gillar att skriva för annars krampar sinne och hand. Och sedan, enligt min bloggstatistik, är jag själv min trognaste läsare. Jag känner att jag måste nog tillmötesgå en sådan hängiven dåre.
3. Jag är för lat för att gräva mig igenom artiklar på nätet om ämnet eller på något sätt anstränga mig för att få den att nå upp till namnet "karaktärsstudie". Det skulle dessutom vara fantastiskt tråkigt och jag har redan nog av det på mina mattelektioner.

På grund av detta är blir "karaktärsstudierna" som korta episoder om skilda karaktärer som glimmar till, fångar upp en rörelse eller en uppfattning om karaktären, i mitt öga.

Mer än hälften av mitt inlägg handlade om varför jag skrev inlägget. Helt i min smak även fast jag inte skall upprepa det.
Som att Holmes kan länka kan jag också göra. Kanske inte i samma grad dock. Jag kan inte deducera någonting om någon genom att syna hennes/hans sula men jag kan säga att detta inlägg har en länk till mitt nästa inlägg vilken - gudskelov - kommer vara en recension. Hur då?
Under denna text ser du en bild på Sherlock Holmes och hans enda vän Dr. Watson. Watson är till höger. Holmes enda vän spelas av en av mina favoritskådespelare och han heter Martin Freeman.
Denna Mr. Freeman har tidigare spelat en annan karaktär (men då huvudpersonen) som är välkänd från en annan engelsk bok.
Vem är det? Vilken bok? Hur? Vad? Varför? Hur många? Kan jag få mer sås till det här?
Svaret skulle till och med vara en nöt med hårt skal för en Sherlock Holmes.




fredag 11 februari 2011

"Att Läsa Är Som Att Resa" (Läsdagbok)

Det började med en anteckning om en film vars handling omfattande berättelsen om en val. Jag tror han hette Samson. Detta var min första dagboksanteckning - i en "normal" dagbok, d.v.s. - och bestod av högst fem meningar. Jag var sju år då och var någorlunda sporadisk att någon gång i veckan pränta ner några rader men genom åren blev det färre och färre. Det sträcker sig år mellan ett inlägg till ett annat när jag bläddrar igenom de senaste sidorna i den prydliga dagboken med katter på framsidan.
Det sorgliga är att mina inlägg då främst handlar om hur min handstil ser ut. Det är det som jag på min höjd orkar skriva innan jag tänker "Jä*lar vad tråkigt det här var!"
Säkerligen var det ett år sedan - minst - som jag gav mig i kast med att hjälpa mig för framtiden att minnas det som jag kallar nu idag genom att skriva om det som händer i mitt liv i den där dagboken. Och ja: min handstil hade förändrats. Den hade blivit än mer oläslig.

Av mamma i julas fick jag en läsdagbok. Det dröjde dock några veckor innan jag plockade upp den från mitt skrivbord för att studera den närmare måste erkännas.
Det var förordet som lockade mitt intresse att vakna. Alltså kan det konstateras att det var en mycket lyckat inledning. Han som skrev förordet berättade nämligen om en äldre dam som sedan hon var 17 år hade antecknat de böcker hon läst. Bara enkla, mycket koncisa notiser; inget extravagant alls. När hon sedan försjönk i de rader hon skrivit försjönk hon även i minnen. En boktitel nedpräntad av hennes sjuttonåriga jag blåste liv i minnen och hon kunde komma ihåg mycket av det som skedde kring den tid som hon läste boken.
Och är inte det en underbar lösning? För en som inte orkar att detaljerat redogöra sitt liv ter sig det här som en perfekt idé för att försöka konservera ett ögonblick i form av minnen.

Jag bestämde mig för att jag, i min nya röda läsdagbok, skulle skriva (förutom titel, författare, datum) en kort notis om en händelse som inträffade runt tiden då jag läste boken.
Jag hoppas att det här kommer vara något jag fullföljer. Tror jag kommer göra det.
En broms är dock den att jag sällan läser en bok från första till sista sidan. Detta är något kompulsivt och är en av mina sämre sidor, vilket är den att jag kan vara väldigt otålig när det kommer vissa saker. Nya röda läsdagboken förklarar dock att du inte alls måste ha läst ut boken för att skriva om den där. Notera bara hur mycket du läst i bråkform och det är fixat! Tur det.Vet inte vad jag skulle ha gjort om den inte uttryckligen hade sagt det: hur skulle jag ha kringgått det då?

Och till sist, till titeln. "Att läsa är som att resa".
Sannerligen.
Att läsa är att träffa människor som du inte alltid skulle ha träffat.
Att läsa är att få en susning om, att förstå, delar av verkligheten. Fly från verkligheten skulle jag inte vilja kalla det.
Även fast fantasin är ett av de bästa tillhållen i världen.
Nästa bok jag kommer berätta om (bok nr.3 i ordningen) dyker in i fantasin på ett av de mest underliga, mest fanastiska vis jag vet.

fredag 4 februari 2011

Nr. 2: En Kort Bok Med Mycket Tankar

Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor av Eric-Emmanuel Schmitt

Det är en av de där böckerna där du släpps in i boken på en gång och smälter in i bokens omgivningar, känner hur solljuset knuffar ditt synfält, människor som vandrar förbi nuddar dina armbågar och sedan övergången från en bild till en annan; som om det vore en film.

Man kan utan att övedriva säga att jag har malt denna bok till förbannelse. Ja så till den grad att jag faktiskt inte borde känna mig särskilt sugen på att skriva ännu en redogörelse om den. Därför kan man säga att bara det att jag skriver ännu en förklaring efter att nött och synat berättelsens innehåll och kanter på alla möjliga vis för min Svenska A (gruppdiskussion, läst den två gånger, sett filmen en och en halv gång, skrivit bokrepotage), är nog med fingervisning om hur bra den här boken är.

På flera sätt knyter den an till den den första boken jag recenserade på bloggen, "Kan Du Vissla Johanna?" Någorlunda lätt att minnas eftersom detta är mitt andra bokinlägg.
Hursomhelst.
I båda böckerna får vi stöta bekantskap med äldre män med starka personligheter. I båda böckerna spelar dessa män en stor roll i en ung pojkes liv. Båda rymmer mycket innehåll. Ja, för båda är väldigt väldigt korta. Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor är på ynka 66 sidor. En stor skillnad mellan de båda är dock att Monsieur Ibrahim... är defintivt ingen barnbok. Redan på andra sidan beskrivs hur den tolvåriga huvudpersonen blir av med oskulden med en av Rue Bleues prostituerade kvinnor vilket är nog sagt för att få en förälder som misstagit det för en barnbok och antagit sig uppgiften att högläsa den för sin 4-åriga son, att sätta kaffet i fel strupe.
Inte heller är det en lättviktare på något sätt mer än bokstavligt. Varje replik känns nästintill vägd på guldvåg och språket är vackert. Att den också har filosofiska toner är nog inte så konstigt. Jag läste att dess författare var professor (eller något annat) inom ämnet.
En kort summering av denna bok:
Huvudpersonen bor i Paris och är en tolvårig judisk pojke vid namn Moses (kallas Momo) som lever ensam med hans far; en pappa som är långt borta från sin son känslomässigt sätt kan man säga. Om Momo korsar gatan kan han stiga in i Monsieur Ibrahims snabbköp, och denna affär besöker han så gott som dagligen. Ibrahim är vida känd i kvarteren som "araben". Om jag inte minns fel är det just det att Ibrahim förklarar att han inte alls är "arab" som öppnar upp en dialog mellan dem - en "en-replik-om-dagen-dialog" till att börja med - som senare spinner vidare till något större och större.

När jag diskuterade boken i klassen så förstod jag att alla tolkade boken på så olika sätt och den öppnar verkligen för diskusssion.
Vad som kan dock bli sagt är att här behandlas stora ämnen. Kärlek, förlåtelse, religion är bara tre av säkert tusen.
För mig handlade den främst om kärlek och hur man genom förlåtelse kan tillåta kärleken.
Kanske en annan bok av samma författare blir med på denna lista också.